Fakta

 

Vad är inte i matsvinn?

Kortfattat är skillnaden mellan matavfall och matsvinn att matsvinnet är mat som slängs i onödan. Matavfallet utgörs av sådant som inte räknas som människoföda medan matsvinnet är mat som hade kunnat ätits om den inte hanterats annorlunda. Matsvinn utgör också en del av det som lite slarvigt kallas matavfall, när vi lämnar in maten du till kommunens renhållningsbolag för biogasrötning. Det är bra att det ökar och börjar sprida sig på allvar. Men inget gott som inte har något ont med sig. Ett av skälen att matavfallsmängden är så stor är att den är (se nedan) är att den också innehåller matsvinn, mat som slängts i onödan. Matavfall definieras som oätliga delar av mat, såsom skal, kärnor, köttben, kaffesump, teblad som inte anses vara människoföda. Det är också i sig en sanning med modifikation för om du har ekologiskt odlade skal är inga problem att göra till mat av det. Potatiskmed skal på är godare och att inte skala rotfrukter när man kokar  ökar näringsvärdet och man slänger inte bor t mat och pengar i onödan. Det kan rent av finnas mer näring i skalet. Grönsaskskal, köttben och räkskal mm kan också kokas fond på men då är vi inne på överkursen i hemkunskapen.

Svinntratten förklarar matsvinnet och hur det bör motverkas

Matsvinnet.se har tagit fram en modell som illustrerar på hur man kan motverka matsvinnet som vi kallar för svinntratten. Förlagan är en liknande uppochnervänd pyramid , en tratt, kallad ”Food Waste Hierarcy”, som det amerikanska motsvarigheten till Naturvårdsverket, EPA, tagit fram. Jag har haft den som stöd när jag skapat svinntratten efter svenska förutsättningar.

Vad är matsvinn?

Matsvinn definieras som livsmedel som hade kunnat konsumeras eller säljas om det hanterats annorlunda. Mat som slängs i onödan helt enkelt. Men det är förstås inte så enkelt vilket de här texten bevisar.

Så vad menar vi i dagligt tal när vi pratar om matsvinn? Det beror förstås på vem man frågar. Här följer några möjliga exempel:

  • Många privatpersoner tänker på matsvinn som matvaror (inklusive dryck, men det tycks inte lika många vara medvetna om) som man slänger när en matvara passerar bäst-föredatum och ”måste slängas” och när man fått mat över som sedan förvarats vid fel temperatur eller för länge i kyl/frys för att man sedan ska vilja äta den.
  • För professionella såsom inköpare, kockar, restaurang- och köksanställda, butiksanställda m fl handlar det ofta om bristande tid eller rutiner och planering.
  • Vid sortering i producerande led försvinner också absurda mängder mat eller råvaror som hade kunnat bli mat. Trovärdiga mätningar saknas, men ska komma inom ramen för det nya matsvinnsarbetet som bl a Matsvinnet är en del av.  Så mycket som 400 000 ton enligt Jordbruksverket  är en uppskattning som finns eller 98 000 ton i en annan uppskattning (men ingen regelrätt mätning har alltså gjorts) enligt den senaste mätningen av SMED/Naturvårdsverket över matavfall och matsvinn. Dessa siffror talas det knappt alls om i den breda debatten om vad som utgör matsvinnet och fram till nyligen fanns primärproduktionen inte med i mätningarna alls.
  • Det som kallas för sidoströmmar inom livsmedelskedjan och producenter kommer vi bli tvungen att bli mycket bättre på att förädla och paketera om dessa livsmedel. Det handlar inte om dåliga produkter utan om fullgoda livsmedele eller råvaror som ofta estetiska skäl aldrig kommer till konsumenter utan istället slängs, eldas eller rötas på sin höjd till biogas. Det är på tok fel och vi befinner oss alldeles för långt ner i värdekedjan, i det jag kallar för svinntratten som jag tagit fram (använd och dela gärna!). Attt göra biogas är bra men att göra den av mat (inte matavfall) är dårskap, och en förlust av ett livsmedel i sin linda, ”food waiting to happen”. Biogas kan göras av avfall och restprodukter men absolut inte av matsvinn. Det enda som hänt om matsvinn blir biogas är att konsumenten/mathandlaren/restaurangen gjort en något mindre skadlig handling och ”köpt sig (inbillat) fri” från sitt dåliga samvete av att slänga mat.
  • I distributionsledet handlar det ofta om att en frys- eller kylkedja brutits och man tvingas då enligt regelverk att slänga maten. Det kan också handla om en uppfattning om ”vad kunderna vill ha” som kan innebära att estetiska skäl och andra skäl vägs in. Fel enligt mig vilket nu också svenska konsumenter börjar inse.

Den som vill läsa mer om det arbete som samlats ihop av Naturvårdsverket rekommenderas denna sida med en del snabba fakta och de senaste årens svenska arbete för att motverka matsvinnet.

Fakta om matsvinn – en kritisk analys

Det hittills dominerande analysen från branschen har delvis sant, delvis menar jag förenklat varit att:

Den absoluta merparten av matsvinnet uppstår hos hushållen. Det är konsumenternas fel och det är upp till konsumenterna att förändra sina beteenden.

Det främsta problemet med det påståendet är att det inte går till botten med det ett systemfel som råder. Det angriper inte problemets uppkomst, hur det kunde bli så här.Utan att vara konspiratoriskt lagd för att inse att om man överöser oss med mer och mer och billigare och billigare mat och skär av banden till vårt arv som jordbrukare så tappar vi kontakt och relation till vad det innebär att producera mat.  Den moderna versionen av matsvinnet i länder som inte slänger trots att man har alla moderna bekvämligheter och extremt hög livsmedelssäkerhet, kyl och frysmöjligheter – trots det slänger vi mer än de fattigaste länderna i världen och de som saknar basala hushållsmoderniteter.

Få ifrågasätter att statistiken som påståendet om konsumenterna som ”de värsta matsvinnarna” baseras på att alla konsumenter klumpats ihop men att övriga aktörer i livsmedelskedjan separerats. Vi skulle kunna vända på det och klumpa ihop alla UTOM hushållen och kalla det för ”livsmedelskedjan”. De skulle i så fall tillsammans med primärproducenterna utgöra en större del av svinnet än konsumentledet!

Påståenden om att konsumenternas svinn är det största problemet baseras sig på statistik från SMED, framtagen på uppdrag av Naturvårdsverket. Det finns tydliga osäkerheter i datan,  exempelvis vet ingen med säkerhet hur stort detaljisternas svinn är, alltså de stora matvarukedjorna. Vi handlar 90 % av vår mat från ICA, COOP och Axfood (med kedjorna Willys och Hemköp m fl). Men ingen vet hur mycket matsvinn dagligvarihandeln slänger. Vore det inte intressant att överväga om det inte är minst lika effektivt sett till skattemedel och för att få till snabba effekter att sätta in kraftåtgärder där? Varför har ingen tänkt på eller gjort det? Det har ju bevisats funka väl i England och Norge utan att göra avkall på deras affärsmodell. Tvärtom har engelska giganterna Tesco, Sainsburys osv ökat sin avkastning av de insatser de gjort enligt företrädare för Wrap.

Dagligvaruhandlarna tjänar ju pengar på både att sälja mat och att motverka svinnet och har mest att vinna på det, också ekonomiskt har det visat sig.

Så jag tänker att det är attraktivt ur samhällsekonomiskt och effektivitetsmässigt perspektiv att strama upp insatserna som att informera konsumenter. I Sverige svarar det tre kedjorna ICA, Coop och Axfood för 90 % av alla mat som säljs till konsumenterna.  Handlarna har en betydande maktposition. Man kan tycka att intresset borde finnas hos dem både givet den goda affären i att motverka matsvinn, att hållbarhetsimagen stärks och att de kan behålla informerade  konsumenter som kunder. Det vore alltså värt att mäta deras svinn och informera handeln på samma sätt som hittills gjort mot konsumenterna.

Hur stort är matsvinnet i Sverige?

Det är inte helt lätt att svara på vilket denna sida ska försöka beskriva. Men detta vore inte en sida om matsvinn om den inte också innehöll den officiella statsitken. Därför kommer nedan en sammanställning från Tabel 1 från rapporten från Naturvårdsverketsom heter Matavfall i Sverige Uppkomst och behandling 2014 för den som vill ha en snabb tabell att läsa ur.

Tabel 1 från Matavfall 2014 (2016). Naturvårdsverket/Matavfall i Sverige Uppkomst och behandling 2014

* Matavfallsstatistiken för 2012 omfattar varken matavfall som hälls ut via avloppet i hushållen eller matavfall från primärproduktionen.

** Endast hushåll som inte har matavfallskvarn.

Den senaste svenska statistikrapporten publicerades 2016 men eftersom datarapporteringen eftersläpar ungefär ett år avser den helåret 2014. Totalt sett var matavfallet i Sverige då 1,3 miljoner ton, eller mer exakt 1 278 0000 ton i Sverige under 2014. Vi slänger alltså i genomsnitt ungefär 134 kilo matavfall per person i konsumentledet varav 45 kilo per person och år är matsvinn, den onödiga delen som vi egentligen kan undvika.

Matsvinnet i en internationell jämförelse

Sveriges matavfall och matsvinn utgör i sin tur ungefär en tusendel av världen samlade mängd, som uppgår till ungefär 1,3 miljarder ton. Det låter nästan försumbart lite från svenskt håll (men betänk då att vårK befolkning)  men det är det naturligtvis inte inte. Dels är vårt svinn i paritet med resten av världens rikast länder, där runt 1/3 av all mat slängs i onödan (matsvinn). Dels är det bra mycket högre i konsumentledet än i de fattigare delar av världen. Sorgebarnet är här USA som har 40 % matsvinn. Här finns en bra sammanställning över världen samlade matsvinn enligt FAO (FN:s jordbruksorgan) samt en del andra intressanta rapporter.

Jag rekommenderar den som vill fördjupa sin kunskap at läs om hur Sverige presterar i förhållande till en stor mängd andra länder kan man läsa en rapport eller olika förkortade sammanfattningar av den så kallade Food Sustainability Index här.
Man har i den vägt in tre faktorer: 1) matavfall, matsvinn (kallat Food loss and waste, eg produktionsvinn, matavfall och matsvinn), 2) hållbarhet inom jordbruket (Sustainable Agriculture) och 3) den näring som intas via kosten i respektive land (Nutritional Challanges).

Vad gäller matsvinn kan möjligen tro att Sverige placerar sig i toppskiktet, men icke. Vi hamnar t ex plats 18 vad gäller matsvinn, mitt i fältet bland länder som Kina, Mexico, Ryssland  och Ungern. Listan toppas av de länder som anses bäst på att minimera matavfall/matsvinn enligt FAO, The Economist och The Barilla Center for  Food and Nutrition, som ligger bakom studierna.
Det är istället Etiopien(1) och Nigeria (2) i toppen och intressant nog även Frankrike (3), Japan (4). De senare två hänger troligen ihop med de policys som finns på plats för att motverka svinnet. I Japans fall så återanvänds en stor del av matavfallet till djurfoder, bl a grisar. I Frankrike handlar det troligen om världens första lag mot svinn i detaljistledet, alltså att livsmedelsbutiker förbjuds att slänga mat som man kan donera till välgörenhet. Inget av detta eller något annat liknande policys på matsvinnsområdet eller inom hållbart jordbruk finns på den karta, kallad för Right To Food Map över världen inom dessa tre områden som man sammanställt.

Det är alltid svårt att sätta sig in i hur dessa undersökningar och rankningar görs, det framgår inte tydligt. Vilka felmarginalerna är framgår inte heller men vi vet att det saknas tillförlitlig svinn och- avfallsdata i många länder. Man mäter garanterat också olika.
Men det är ändå intressant för den som vill få perspektiv från de svensk mätningarna. Om man t ex vill läsa på hur utsatt Medelhavsområdet är för klimatförändringar finns av detta arbete denna (PDF) enkla infografik att använda. Vill man istället läsa om hur hållbart och inte maten produceras så rekommenderas Food Sustainability Report som ligger till grund för det hållbarhetsindex för mat som studien Food Sustainability Index redovisar.

Lärdom från 10 års ”konsumentinformation” om matsvinn

Mer beteendeforskning behövs

Till att börja med är det bra och logiskt att konsumenters påverkan och del av svinnet belyses. Vi behöver kunskap för att kunna få till den förändring som inte bara är välkommen, den är nödvändig. Det är bra att vi får reda på att vårt matsvinn har stor påverkan och att vi därmed kan göra stor förbättring genom att sluta slänga mat i vardagen. Efter devisen ”många bäckar små” ska vi tillsammans göra om, göra rätt. Jämför man den senaste mätningen för 2014 med den föregående från 2012 kan man för första gången se en minskning av matavfallet, dock inte matsvinnet och detta är viktigt, eftersom den delvis har beskrivits så som att kampanjen och de tidigare regeringsuppdraget lyckats få oss att minska matsvinnet. Det stämmer alltså inte. Tvärtom finns tecken på att vi slänger mer (!) matsvinn trots att vi i större utsträckning kan skillnaderna om bästföre och- sistaförbrukningsdatum. Datummärkningens har alltså inneboende fundamentala problem och svagheter, som kraftigt (15-33 % av svinnet beror på datummärkning enligt EU Komissionen) bidrar till svinnet, vilket Åsa Stenmarck vid IVL  Svenska Miljöinstitutet (och ny styreslemedlem i Föreningen Matsvinnet) och Anna Lilja vid Konsumentföreningen Stockholm skrivit om.

Det tar tid att minska svinnet

Vi vet att det är svårt och tar tid att skapa för samhället önskade beteendeförändringar. Det är också ett faktum att få svenskar känner igen sig i att de kastar så mycket mat som 45 kilo kilo matsvinn per person och år och totalt 134 kilo matavfall (inklusive matsvinnet). Jag  tror det beror på att det är nog så svårt och ”oaptitligt” att ta till sig för många. Men det är också en schablon, ett genomsnitt, som innehåller en hel del statistiska felmarginaler och som därför oftast faktiskt inte stämmer med den person som tar del av budskapet. Det riskerar att skapar ett avståndstagande snarare än en vilja till förändring och deltagande i minskning av hushållets matsvinn. Schablonen som säger att vi alla slänger 45 kilo mat i onödan, matsvinn, rimmar inte med vår självbild.  Det som ofta händer då är att vi slår dövörat till, blir immuna för budskapet och tänker att ”det där gäller inte mig”. Det är också en bevisad och högst mänsklig reaktion, en överlevnadsstrategi.

Att få till beteendeföränringar tar lång tid tid och kostar resurser och just tid. Det har hittills visat sig utan säkerställd framgång att minska svinnet som beskrivits . teendet. Vi slänger inte mindre mat (matsvinn) idag än för 10 år sedan.

Med 10 år i bagaget och med ”konsumentinformation” som främsta strategi, kan vi konstatera att det inte fungerar eller har väldigt begränsad effekt. Exemplet Norge och England visar också att det tar tid att minska svinnet så lite som med 10 %.

Lösningar som fungerat: tvärsektoriell samverkan

En sorts strategi som har fungerat och är långsiktigt hållbar är där en frivillig modell som vuxit till att i praktiken bli en sorts bindande har tagit krafttag mot svinnet i alla led, är den i England, Wrap och i Norge, Matvett. De har bevisat två saker:

  1. det går att minska svinnet, på kostnadseffektiva sätt, men det tar längre tid än man tror och kräver mer resurser och forskning än vad är fallet i Sverige hittills. I Norge och England har man lyckats minska svinnet med ca 10 % över 10 år.
  2. alla måste vara med på tåget och branschen måste samlas och samarbeta och offentliggöra sitt svinn, vilket inkluderar dagligvaruhandel, storkök, restauranger, hushåll och primärproducenter: Det kan ske delvis självreglerande, delvis stöttade och påverkat av olika styrmedel som på allvar motverka svinnet. Allt annat blir innebär mycket marginella skillnader och ett spel för gallerierna.

Vad vi som konsumenter kan göra för att minska svinnet

Troligen Vi som konsumenter har en stor skuld och anledning att skärpa oss betänkligt men debatten behöver nyanseras och alla behöver mätas på ett likvärdigt sätt. Här behöver alla livsmedelskedjan ställa upp och offentliggöra sina siffror matavfall och matsvinn. Det skulle kunna göras via ett uppdrag till exempelvis SCB om att sammanställa det, och att anonymisera svinnet i första ledet, eftersom det kan vara känsligt för handeln.Ansvaret ligger till stor del hos konsumenterna men även branschfolk är också konsumenter. Nedan följer därför ett par råd på hur vi kan göra stor skillnad mot matsvinnet.

Ett annat perspektiv på konsumenternas roll jämför med industrin

Svaret på vad som är matsvinn, hur omfattande det är, var det uppstår är komplicerat och mångbottnat. I den breda debatten i media nöjer man sig ofta med en aspekt, inte sällan den ekonomiska besparingen av att minska matsvinnet och med att vi konsumenter orsakar merparten av svinnet som uppstår i samhället. Det är en allt för endimensionell bild och förklaring och den bör kritiskt granskas. På senare tid har den med rätta ifrågasatts av bland andra Tristram Stuart, undertecknad och i den boken Svinnlandet skriven av Andreas Jakobsson.

Inom hela livsmedelskedjan finns många led där matsvinnet uppstår. SMED och Naturvårdsverket uppger på sidan 6 i Matsvafallsmängder i Sverige (Naturvårdsverket, 2012) i att inget svinn finns finns i jordbruket och fiskerinäringen vilket är närmast absurt och vilket man också rätteligen rättat i den senaste statistiken från 2016.

De offentliga data som kommuniceras och alltid refereras till är att betrakta som den bästa gissning vi har, som statliga myndigheter förser oss med. Se det som en fingervisning, ingen sanning. Jobbapå egen kammare, mät och väg
För även om vi i Sverige är bra på att mäta matsvinnet så är det omöjligt att får fram en korrekt siffra eftersom man blandar mätteknik och, let’s face it, den officiella data är schabloner från stickkontroller och mätningar aggregerad på hela populationen. Vi vet inte hur stor svinnet är i endera del av livsmedelskedjan men vi gissar troligen ganska bra.

Svinnet som döljs för oss – livsmedelshandelns dåliga samvete

I låsta soprum och containers som vi inte ska få se finns stora mängder matsvinn som aldrig kommer fram i de officiella mätningarna. Detaljisterna, eller handlarna med ett vanligare ord, alltså ICA, COOP, Axfood och Co har ett stort ansvar. Det enda raka vore om också de publicerade sin data gärna publikt men om inte det så i alla fall anonymiserat i klump med övriga detaljister. Detta har jag och Tristram propagerat för att de borde även i Sverige.

Vad ”kostar” matsvinnet?

Det korta svaret: definierat i ekonomiska termer, om man ska tro på Naturvårdsverkets data (se ovan), så motsvarar matsvinnet i ett genomsnittligt hushåll om 4 personer ca 6 000 kr årligen.
Det mer sanna svaret: kostnaden för samhället överstiger denna siffra mångfalt sett till ekonomi men också på så många andra sätt. Vi överutnyttjar naturresurser bortom bristningsgränsen, vi utraderar och utmanar den biologiska mångfalden och rubbar de klimatologiska naturlagar som påverkar vår välfärd redan idag. Troligen har vi bara sett början av denna utveckling, eftersom vi är 2 miljarder människor idag som elver efter den levnadsstandard som vi gör i Sverige. År 2030, bara drygt 10 år bort, är det fler än 5 miljarder som kräva samma standard och typ av mat som vi äter. Det är totalt ohållbart och riskabelt. Mänskligheten har försatt oss i ett läge där vi för första gången hotar vår egen välfärd genom vår bristande effektivitet inom livsmedelsindustrin. Naturlagar sätts ur spel. Hot om konflikter och naturkatastrofer följer på detta. Vad är det värt, i pengar och med andra måttstockar räknat?

Vilka effekter har matsvinn på miljön?

  • Livsmedelskedjan står för ca 25 % av våra utsläpp av fossila växthusgaser och är därmed en av de starkast påverkande orsakerna till den globala uppvärmning som utgör det mest allvarliga hotet mot mänsklighetens hälsa, trygghet och livskvalitet under innevarande sekel. Ovanpå det är jordbruket en av de kategorier bland utsläpp av CO2-ekvivalenter [2] som Jordbruksverket spår kommer ha svårast att minska sina utsläpp i förhållande till andra kategorier. Ett troligt scenario någonstans runt år 2040, enligt Jordbruksverket och världens jordbruks- och klimatexperter, är att våra livsmedel kommer utgöra vår enskilt största del i vår klimatbelastning som individ, samhälle och global kraft.
  • Ekologiskt utarmning via det konventionella jordbruk, som är det enskilt största skälet till skogsavverkning, liksom det största hotet mot den biologiska mångfalden (biodiversitet), som i sig listas som ett av de största hoten mot planeten.
  • Övergödningen är ett av de största problemen i vårt närområde och 50 % av övergödningen kommer från jordbruket, djurhållningen och ytterligare en betydande del skogsavverkning. Övergödningen i kombination med överfiske leder till utarmning av t ex torskfisket och hotar andra fiskerinäringar och rekreation i Östersjön, sjöar och hav.
  • Giftiga utsläpp från jordbruk och djurhållning förstör grundvatten, dödar eller utarmar akvatiska livsformer och miljöer och leder till ohälsa (exempelvis risk för cancer) hos människor som konsumerar eller kommer i kontakt med det.
  • Ansträngda vattenreserver: Jordbruk är extremt vattenkrävande. I Sverige är konstbevattning och idisslande djur mycket vattenkrävande. Vårt grundvatten är i ökande takt hotat, framförallt i Östersjökusten och i jordbrukslandskapen.
  • Markanvändning: jordbruket upptar t ex ca 6,5 % av Sveriges totala markareal är jordbruksmark. Om vi slänger 1/3-1/2 av alla livsmedel vi producerar har all den mark och alla energi för att odla och skörda den varit i onödan.

Våra ekologiska fotavtryck består till ca 25 % av maten vi äter & slänger

Som konsument lämnar vi bara genom vår livsstil mycket stora och, i Sverige, faktiskt helt ohållbara ekologiska fotavtryck. Faktum är att vi tillhör de 5 läder i världen med störst ekologisk fotavtryck! Detta trots att vi länge varit framstående inom miljöarbetet, med energieffektiviseringar och en stor andel förnyelsebara energikällor. Vi förbrukar ändå i genomsnitt ca 8 ton CO2e (2) i Sverige idag. 2050 måste vi förbruka max 1,5 ton om vi ska kunna nå klimatmålet och hålla oss under 2-gradersmålet. Det är snabbare än vi någonsin lyckats med något liknande genom historien. Det finns alltså ingen tid att förlora. Vi måste aktivt och villigt själva sänka våra utsläpp med ungefär 10 % per år. Detta kommer inte sköta sig självt genom effektiviseringar i industrin. All form av teknikoptimism är kontraproduktiv i detta läge. Vi kommer effektivisera, men det är medräknat i kalkylen. Vi måste aktivt ändra våra levnads- och konsumtionsmönster.

Om resten av världen skulle leva och konsumera som genomsnittssvensken så hade vi behövt 4 jordklot.

Mät därför ditt personliga avtryck här (IVL Svenska Miljöinstitutet) eller här (WWF). Och börja förändringen idag!

Att minska matsvinnet är ett förhållandevis ”enkelt” sätt att minska sitt totala avtryck. Det märks snabbt en tydlig skillnad på både det ekonomiska kontot och karmakontot. Dessutom blir det lätt blir en rolig vana att tävla om vem som lyckas med #nollmatsvinn!

Livsmedelsindustrin står alltså för ungefär en fjärdedel av ditt totala ekologiska fotavtryck. Låt ett minskat matsvinn bli din enkla genväg till ett mindre avtryck och ett par rejäla kliv mot en mer hållbar värld.

Så ställ krav på våra politiker att kräva en effektivare livsmedelsproduktion och en transparens inom branschen. Använd och dela gärna Matsvinnets matmanifest med dem för att inleda diskussionen!

Om du vill veta mer kontakta mig eller boka en tid att lyssna på mer fakta, tips och inspiration.

[1] Med primärproduktion menas odling och skörd av vegetabilier, mjölkproduktion, äggproduktion, uppfödning och produktion av livsmedelsproducerande djur före slakt. Jakt, fiske och insamling av vilda produkter, som bär och svamp, musslor och kräftor omfattas också.

[2] Växthusgaser omräknat till koldioxid-ekvivalenter (innebär CO2 = 1).